Det är svårt att beskriva sig själv utanför politiken eftersom det är en så stor del av ens tillvaro. Samhällsengagemanget finns genomgående i både det privata livet och det offentliga livet. Vare sig det är hemma vid köksbordet eller en utekväll i goda vänners lag så slutar det ofta med politiska samtal.

Utöver det politiska engagemanget så är jag bastufantast och styrelsesuppleant i Svenska Bastuakademien. Bastun är en underskattad samhällsinstitution. En central del i den tornedalska kulturen och en plats för bättre välmående, hälsa och gemenskap.

Jag älskar musik (allt från hårdrock till klassisk musik), spelar tvärflöjt och river av en låt på karaoke då och då.

För att jag har lovat mig själv att aldrig sitta och gnälla över sakernas tillstånd. Alla kan göra något. Det var den insikten som gjorde att jag engagerade mig i både elevråd och ungdomsråd och sedan kanaliserade det vidare i partipolitiken.

Jag blev socialdemokrat när jag förstod att samhället var på väg i en riktning som gjorde alla oss människor till kunder på en marknad. Där vi värderas utifrån hur lönsamma vi är och där kapitalisternas vinstintressen styr välfärden. Där människor som behöver mer stöd och hjälp lämnas efter. Jag blev det när jag såg hur bit för bit av vår gemensamma välfärd och våra resurser privatiserades och reades ut. När jag förstod att elever ses som kunder på en skolmarknad och sorteras efter hur kostsamma de är. När marknaden struntade i att investera i landsbygden och allt mer centraliserades till storstäderna. Jag blev det när jag såg hur politiken behandlade arbetslösa, ville göra din anställning otrygg och din sjukförsäkring sämre. Jag blev socialdemokrat när jag såg orättvisan i att de som redan har mest, också fick de största skattesänkningarna. Och när jag såg hur klyftorna i Sverige växte och landet drogs isär.

Jag är socialdemokrat precis av samma skäl som Branting: ”av övertygelse och rättskänsla. Liksom mitt förstånd säger mig att vår syn på samhällsutvecklingen i huvudsak pekar rätt – så revolterar min känsla mot den sakernas ordning som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Nu när auktoritära tendenser vinner mark runt om i världen och demokratin är på tillbakagång är jag mer övertygad än någonsin att vi måste organisera oss.

Jag har varit partipolitiskt engagerad i 18 år nu (och samhällsengagerad desto längre). Under dessa år har jag fått axla många roller, riksdagsledamot, ordförande för Konstitutionsutskottet, civilminister, ledamot i kommunfullmäktige och ordförande för Haparanda Arbetarekommun. Även om det gått 18 år så är mitt driv samma nu som då – att vara med och ta ansvar för samhället. Jag bär också med mig erfarenheterna från mitt yrkesverksamma liv – allt från att möta människor i kassan på affären till att arbeta med regional utveckling. Under min tid som fritidsledare såg jag också hur viktigt det är att stötta unga som har det tufft i livet. Att se deras självförtroende växa när de får ansvara för att genomföra ett disco, planera en resa eller hjälpa till i caféet – det är något av det finaste man kan vara med om.

Jag bär alltid med mig minnet av min morbror Stig som tyvärr inte finns med oss längre. Han föddes synskadad men lät aldrig det hindra honom i livet. Han lärde mig mycket om hur samhället sätter upp onödiga hinder för personer med funktionsnedsättningar. Varje år har jag därför lagt minst en motion i riksdagen om förslag som gör samhället lite mer tillgängligt – allt från ledsagare till färdtjänst.

Allt börjar med barnen. Varenda unge förtjänar att få en trygg uppväxt i Sverige med en bra skolgång och ett rikt fritidsliv. Just nu är det inte så. Just nu ökar barnfattigdomen i Sverige och barn riskerar därmed att dras in i kriminalitet när deras föräldrar kämpar med att få ekonomin att gå ihop. 276 000 barn lever i fattigdom – det är 1 av 8 barn. Det är oacceptabelt.

Tiden vi lever i är eländig, auktoritära krafter breder ut sig och demokratin tappar mark. Sverige har tidigare varit en stark röst för att driva på demokratisk utveckling runt om i världen. Vi måste bli den rösten igen. Det, tillsammans med att stärka ekonomin för vanligt folk, hoppas jag ha uppnått när mandatperioden är slut. Om jag får lov att vara lite lokalpatriotisk så vill jag att Norrbotten får bättre återbäring för de värden vi skapar och att vi har satsat på landsbygdernas utveckling.

Jag skulle ta bort den förmånliga skattesänkningen för alla som tjänar över 66 000 kronor i månaden och prioritera höjt barnbidrag istället.